ThisIsHowItGoes

då kan jag bara meddela att min fotbollskarriär fömodligen är över. knäet gick åt helvete på träningen idag. ingen fattar så det är inte lönt att försöka att få någon att förstå som själv inte har varit med om det. men nu pallar jag inte mer. jag ger upp allt. nu får allt hända som är meningen att hända, jag skiter i vilket. det enda jag vet är att jag inte orkar spendera ytterligare cirka tio månader på rehab om risken att det ska bli så här igen finns. det kommer aldrig att hända. jag vet inte vad jag ska göra. allt e skitjobbigt nu. allting kommer att bli att börja om från ruta ett liksom. alla jävla träningsprogram som jag har tagit mig igenom på rehab ska jag förmodligen göra om nu! fan heller. jag har kämpat så jävla länge med detta nu, men det finns fan en gräns på hur mycket viljan och hjärtat tål. och min gräns gick idag. har en tid med stina på måndag. och då var det meningen att jag skulle ändra hela mitt träningsprogram för att kunna avancera ett steg upp ytterligare, med förhoppning om att inom två månader kunna spela helt igen. och nu bara på två timmar gick hela den drömmen i kras. jag är så förstörd så jag vet inte vad jag ska ta mig till. men det blev som jag sa när jag fick denna skadan i juni förra året. : först dödsallvarlig körtelfeber och sen misshandel på det. flytt till ystad och skit hemma och flytt hem igen och sen skadan på det. det förvånar mig inte att nåt skit kommer att hända precis när jag börjar bli bra igen. och vad fan händer? jo, exakt det enda som jag absolut inte ville skulle hända mig. så händer det. vafan känner man då mer än att man ger upp hoppet om allt hädanefter. jag har ingen ork kvar längre. jag skiter i det. jag är helt jävla tom. det finns inga fler tårar att gråta.